Igår var det dags för långpass igen. 1,5 vecka sedan sist. 27 km stod på pappret (hela planen är upplagd fram till juni typ…) Jag bestämde mig för att springa 28 istället då jag hittade en rutt som passade för dagen.
Det är konstigt det där med avrundning och distans. 27 km känns i mitt huvud som ”bara lite längre än 25 km och 25 är inte så långt” medan 28 är närmare 30 km och plötsligt är det långt… fastän det bara skiljer 1 km.
Det är också intressant hur jag hela tiden flyttar gränserna mentalt. Första gången jag sprang med Göta i somras hade jag vattenflaska med mig för att dricka mellan intervallerna. Jag är ju van vid att sippa från en flaska när jag är i gymmet, mellan varje set, oavsett om jag svettas eller inte. Ingen annan hade vatten med sig i Göta. Fastän det var 25 grader varmt.
Nu funderar jag sällan på hur mycket jag dricker. Jag planerar inte att dricka extra mycket dagen innan långpass, vilket jag gjorde tidigare. Jag dricker mindre numera än tidigare, fastän jag svettas mer under löppass i jämförelse med gympass. Jag har märkt att jag faktiskt inte behöver så jädrans många liter per dag som jag tidigare trodde. Rätt skönt att slippa springa på toa varje timme också.
Nåväl, gränserna flyttas hela tiden för vad kroppen klarar av. Igår sprang jag 28 km på 2 h och 5 min utan varken dricka eller energi på vägen. Jag har tidigare haft någon form av kolhydratkälla med mig som energi. Nu funderade jag inte ens. Bara gick ut och gjorde det, som om det vore ”a walk in the park”.
Det var dock inte riktigt som en promenad. Benen och kroppen känns lätt och så där men jag kände hur energin började ta slut efter en timme. Då var det bara en timme kvar. Jag malde på. Bara att göra det. När energin tar slut är det inte på något sätt så att benen blir trötta eller att jag måste kämpa järnet. Det är mer som att kroppen inte flyter lika lätt längre, det KÄNNS att jag springer och inte bara något jag kan tänka bort. Med energi í kroppen behöver jag inte ens notera att jag springer. Iallfall inte när det går i långsammare tempo.
När det var några ynka km kvar hade jag vant mig vid känslan av en halvtom kropp. Jag kom på att det var så här det kändes när jag gick på diet. Varje pass. Varje pass saknades det energi. Nu brukar det ju inte göra det på samma sätt men igår fick jag mig en reminder. Som sagt hann jag vänja mig vid den känslan under sista timmen. Helt ok ändå!
Jag tror att det är nyttigt och bra träning att springa med för lite energi. Jag TROR att kroppen tränas på att vänja sig vid sämre förhållanden. Mindre energi. Mindre vätska. Den tvingas anpassa sig genom att bränna lite mer fett och prestera trots icke optimala förhållanden. Det kan vara nyttigt vid tävlingssammahang när man tar ut sig och är sliten på slutet. Även huvudet får vänja sig vid att springa fastän det inte är helt bekvämt. Mental träning helt enkelt.
När jag kom ”i mål” insåg jag varför jag var lite trött. I min kropp kändes tempot som 4.45 eller 5-mintempo men jag hade snittat 4.22 istället!
Gissningsvis gick första kilometrarna i 5-mintempo (uppvärmning) och vindtäta stråk likaså. Då har vissa stråk gått fortare än 4.22. NICE!
Det är på detta sätt jag menar att man kan märka framsteg trots att man inte maxar. Att tycka ett snabbare tempo är hyfsat bekvämt och orka hålla det länge, är tecken på att man har höjft lägstanivån. Pass med fart och tempo (typ intervaller, snabbdistans) vänjer kroppen vid högre fart och då blir också den lägsta farten snabbare.
Under sista tredjedelen av gårdagens pass peppade jag mig själv med vetskapen om att jag GILLAR att vara trött efter ett pass. Jag gillar när det ”tar”. Jag kände hur kroppen skulle vara ”soft”, avslappnad och trött efter en varm dusch. Sååå skönt att slappa då! Den tanken gav mig energi att fortsätta. Det var även väldigt välbehövligt att springa i solen i två timmar! Det var länge sen….
Resten av dagen firades det julafton i familjen Andersson. Det var väldigt stämningsfullt och samma känsla som om det hade varit julafton på riktigt. Julmat, julmusik, tända ljus, familjen på plats, lite julklappar och en massa ”nöta soffan”.
Ny energi finns nu i kroppen för nytt distanspass med Göta samt 10 X 150 m. Ska bli mycket spännande med spurter! Sen har jag avverkat tio mil denna veckan. Rekord faktiskt! Blev lite mer än tänkt…. men snart lugn vecka i Egypten ju!
