Bambi på hal is

Jag hade inte räknat med yttre faktorer som redan kan sätta käppar i hjulet för min träningsplanering. Jag tänker givetvis på väderlek.

Jag är övertygad om att jag är född i ”fel” land. Jag fullkomligt avskyr kyla, snö och is!!! Tur iallafall att jag bor i Skåne då….

MEN snön har nu även kommit hit. Den har lagts sig som ett kallt äckligt täcke på marken och innan plogbilarna hunnit fram har cyklar och bilar gjort banor i snön som nu är isiga.

Som tur är ska jag springa inomhus ikväll. Kommer kännas UNDERBART med bar mark, bra grepp och lite kläder. Jag är tacksam som bor 500 m från friidrottshallen och har tillgång till den varje dag. Dock får man tänka på att springa där inne med måtta då kurvorna som lutar sliter en del.

Imorgon är det dags för långpass. Jag har planerat in att flexa ut tidigare från jobbet för att få en timme av löpturen i dagsljus. Jag förbereder mig för bambi på hal is. Jag har förträngt hur det var förra vintern men nog sprang jag långpass i vinter och kyla även då.

Värst är mina händer som är som isbitar efter en kvart. När jag kommer hem kan jag knappt öppna dörren med nyckeln. Helt kraftlös av kyla i fingrarna.

Det blir sannerligen en utmaning imorgon – 3 mil i snö och på isigt underlag. Tur att jag inte har några krav på fart…. Men utmaningar är till för att besegras så det ska säkert gå det med. Jag vägrar att begränsa mig! Även om det finns löpband så är det för tråkigt för mer än en timmes löpning.

Nästa vecka blir ju en fröjd med värme, bar mark och sol! Tänk om man kunde ha det så jämt?

Lovely!

Idag är det en underbar dag! Mycket längtan….längtan till ikväll då jag och Jp firar 2,5 år som par! 2,5 år är ju ingenting! Det känns som att jag har känt Jp mycket längre än så. Säkert pga att vi känner varandra så himla bra. Han känner mig nästan bättre än jag själv gör. Han kan se när något bekymrar mig – jag behöver inte säga något. Därför kan jag heller inte dölja något…. men det är ju bra för om inte jag fattar att jag behöver prata ut så gör han det innan jag märker det själv…

Det är spännande hur man formas efter sin partner. Omedvetet påverkas man och anpassar sig för att passa ihop. Små grejer bara. Inte att göra våld på sig själv för att passa utan bara att man påverkas. T ex att lyssna på annan musik, hitta nya vanor som den andre bär med sig, sluta gilla vissa saker för att den andre INTE gillar det. Vissa saker går att ”offra” men andra inte. Det finns helt klart saker som jag INTE skulle ta bort eller vilja bli av med bara pga en partner.

Rätt partner är det ju när man kan vara sig själv utan att behöva ändra på sig. Är det en förändring som man VILL göra för den andre är det ju en sak. Men aldrig att ändra på sig bara för att bli omtyckt.

Det är magiskt hur lika jag och Jp är på rätt saker. Det är viktigt för mig att min partner har samma grundvärderingar som jag. Hur man vill leva sitt liv (boende, jobb, familj, intressen), vad som är ok när det gäller moral och ”regler” och inte minst hur man vill ha sitt förhållande.

Sen är vi sanslöst olika på andra bitar. T ex är jag en känslomänniska som får jobba hårt för att inte agera bara på känslor. Det blir bara jobbigt och tar energi om känslorna ska få styra före förnuftet. Där har Jp lärt mig mycket! Han är lugnet själv och jag har ALDRIG sett honom arg eller knappt brusa upp. Han är bara cool och resonerar som så att det inte är mödan värt. Jag ser upp till honom för det. Imponerande att kunna ”kontrollera” var man lägger sin energi. Säkert är det också hans lugn som gör att vi aldrig har bråkat. Jag förstår inte hur man kan bråka och leva ihop….att diskutear, ställa frågor och undra hur den andre resonerar på ett LUGNT SÄTT är en sak. Men att bråka? NO NO! Speciellt om skitsaker!  Men i vårt fall handlar det nog om att Jp aldrig har gjort sig förtjänt att bråka med…. Då vill inte JAG vara sämre…

Jag tror att man behöver en partner som man ser upp till. Jag tror att kärlek handlar lite om att ”avguda” och se upp till. Vem kan älska någon som man tycker är medioker eller inte imponerar på en?

Idag blev det väldigt personligt….det får Jp ta!

Ikväll ska vi ut och käka på stan! Jag har siktat in mig på mexikansk mat idag. Älskar att lyxa till det och mysa lite extra mitt i veckan. Det blir lite helgkänsla så här när halva arbetsveckan har gått.

Sen lägtar jag ännu mer till natten till söndag…..EGYPTEN! Here we come!

Uppdatering….

Det gick helt ok….snabbdistansen….(läs nedan).

Jag gick ut i 3.50-tempo, ökade till 3.43-tempo och ytterligare till 3.35-tempo. Sen kroknade benen….sega, trötta….Kanske tio-mils-veckan som gjorde sig påmind? Att gå från 5-6 mil/v till tio/v på bara två månader sätter kanske sina spår….

Sista varvet var jag trött….kom en gubbe i vägen som inte ”kunde” flytta på sig så jag väste åt honom…han blev sur….oooops, sånt som händer när tröttheten och min egen ilska över trötta ben gick ut över fel person. Tur det var mörkt och att han nog inte kommer att känna igen mig igen…

Nu efteråt känner jag mig pigg igen så det var nog inte så ”farligt”. Snittade varje km nästan tio sekunder snabbare än förra veckan, så det blev godkänt. Enligt mitt program hänger jag med i farterna med nöd och näppe. Enligt min bästa tid på milen ligger jag ganska bra till dock. Hade jag sprungit milen i detta tempo hade jag trots allt fått 38.10 på milen, vilket inte är långt ifrån mitt pers. Så jag borde nog vara mer än nöjd!

Midnattsloppet aug 09; mitt första milenlopp som gick på 38.38 min.

På största allvar!

Här sitter jag en timme innan jag ska ut och springa snabbdistans. Det är förra veckans pass som ska återupprepas i modifikation och göras BÄTTRE. Jag var besviken förra veckan för att jag inte lyckades prestera så bra som tänkt kl fem på morgonen. Även om tiden på dygnet kanske spelar roll så vill jag inte tro det…..Jag vill inte låta hindren styra mig.

Dock gör jag ett test idag och springer samma rutt fast på kvällen och upplagt progressivt (snabbare och snabbare). Får se hur underlag och kyla påverkar…

Jag känner mig iallafall mentalt laddad och tar detta på största allvar….för att vara ett träningspass. Det är det som är skoj med tider och upplägg. Det blir mer meningsfullt, lite test och lagom med press för att vilja och våga ta ut sig!

Nästan lite nervositet….hahahaha….lite överseriös kanske?

Många mål!

Då var mina mål för 2010 satta! Jag har fått feedback av ansvarig tränare i Göta så nu är det bara att tuta och köra!

Here it comes;

400 m; 65 s

800 m; 2.24 min

1000 m; 3.09 min

1500 m; 4,49 min

3000 m; 10.09 min

5000 m; 17.29 min

10 000m; 36.29 min

Halvmara; 1.20 h

Maraton; 2.46 h

Springtime (Helsingborgslopp, milen); 36.59 min

Yddingeloppet; 22.59 min

Det är många distanser med tider att sträva efter. Maraton, halvmara och milen är de viktigaste för mig personligen. Resten kommer jag att satsa hårt mot men tar dock på mindre allvar. I Göta har vi ”Göta grand prix” under hela året – återkommande träningspass då dessa distanser testas. Det blir alltså lite tävling på träning kan man säga. Det är vid dessa GGP som jag kommer att testa de kortare distanserna. Som jag skrivit tidigare är det viktigt med snabbhet på kortare sträckor för att sedan även bli snabb på längre. Så visst är det en vits att träna korta distanser även för mig som mest gillar långdistans!

Några av loppen som jag ska köra är;

Götacrossen, Helsingborgs terränglopp, Terräng-sm, Paris maraton, Springtime, Änglamilen, Göteborgsvarvet, Stockholm maraton, Broloppet, Wallanderloppet, Hörbyloppet, Trelleborgsloppet, Lidingöloppet, Stockholm halvmaraton, Veberöd halvmaraton, Prinsens minne, New York maraton, Yddingeloppet….m fl.

Jag tänkte därmed tävla i Skånes grand prix som är ett gäng tävlingar i Skåne och där flest högst placeringar vinner så klart!

Ska bli skoj att tävla på olika distanser, olika nivåer, olika ”viktiga” tävlingar – stort som smått. Lite skillnad jämfört att satsa ett helt år mot EN tävling där allt avgörs…. (som i fitness).

Mina mål har jag mest för att sporra mig och känna en meningsfullhet att träna hårt och varierat. I klubben premieras vi ekonomiskt för varje mål vi uppnår så därför får de inte vara för enkla. För mig spelar det ingen roll. Ett för enkelt mål skulle få mig att kämpa mindre och då är det ingen mening anser jag. Jag vill ha utmaningen främst och inte pengar….

Det ska bli mycket spännande att se hur många av dessa mål jag kommer att uppnå under kommande år. De är i mina ögon ganska högt satta och eftersom jag är nybörjare har jag ingen aning om kroppens utvecklingspotential. Spänning skapar nyfikenhet och motivation. Det är hela poängen med konkreta mål!

Adapting

Igår var det dags för långpass igen. 1,5 vecka sedan sist. 27 km stod på pappret (hela planen är upplagd fram till juni typ…) Jag bestämde mig för att springa 28 istället då jag hittade en rutt som passade för dagen.

Det är konstigt det där med avrundning och distans. 27 km känns i mitt huvud som ”bara lite längre än 25 km och 25 är inte så långt” medan 28 är närmare 30 km och plötsligt är det långt… fastän det bara skiljer 1 km.

Det är också intressant hur jag hela tiden flyttar gränserna mentalt. Första gången jag sprang med Göta i somras hade jag vattenflaska med mig för att dricka mellan intervallerna. Jag är ju van vid att sippa från en flaska när jag är i gymmet, mellan varje set, oavsett om jag svettas eller inte. Ingen annan hade vatten med sig i Göta. Fastän det var 25 grader varmt.

Nu funderar jag sällan på hur mycket jag dricker. Jag planerar inte att dricka extra mycket dagen innan långpass, vilket jag gjorde tidigare. Jag dricker mindre numera än tidigare, fastän jag svettas mer under löppass i jämförelse med gympass. Jag har märkt att jag faktiskt inte behöver så jädrans många liter per dag som jag tidigare trodde. Rätt skönt att slippa springa på toa varje timme också.

Nåväl, gränserna flyttas hela tiden för vad kroppen klarar av. Igår sprang jag 28 km på 2 h och 5 min utan varken dricka eller energi på vägen. Jag har tidigare haft någon form av kolhydratkälla med mig som energi. Nu funderade jag inte ens. Bara gick ut och gjorde det, som om det vore ”a walk in the park”.

Det var dock inte riktigt som en promenad. Benen och kroppen känns lätt och så där men jag kände hur energin började ta slut efter en timme. Då var det bara  en timme kvar. Jag malde på. Bara att göra det. När energin tar slut är det inte på något sätt så att benen blir trötta eller att jag måste kämpa järnet. Det är mer som att kroppen inte flyter lika lätt längre, det KÄNNS att jag springer och inte bara något jag kan tänka bort. Med energi í kroppen behöver jag inte ens notera att jag springer. Iallfall inte när det går i långsammare tempo.

När det var några ynka km kvar hade jag vant mig vid känslan av en halvtom kropp. Jag kom på att det var så här det kändes när jag gick på diet. Varje pass. Varje pass saknades det energi. Nu brukar det ju inte göra det på samma sätt men igår fick jag mig en reminder. Som sagt hann jag vänja mig vid den känslan under sista timmen. Helt ok ändå!

Jag tror att det är nyttigt och bra träning att springa med för lite energi. Jag TROR att kroppen tränas på att vänja sig vid sämre förhållanden. Mindre energi. Mindre vätska. Den tvingas anpassa sig genom att bränna lite mer fett och prestera trots icke optimala förhållanden. Det kan vara nyttigt vid tävlingssammahang när man tar ut sig och är sliten på slutet. Även huvudet får vänja sig vid att springa fastän det inte är helt bekvämt. Mental träning helt enkelt.

När jag kom ”i mål” insåg jag varför jag var lite trött. I min kropp kändes tempot som 4.45 eller 5-mintempo men jag hade snittat 4.22 istället! Gissningsvis gick första kilometrarna i 5-mintempo (uppvärmning) och vindtäta stråk likaså. Då har vissa stråk gått fortare än 4.22. NICE!

Det är på detta sätt jag menar att man kan märka framsteg trots att man inte maxar. Att tycka ett snabbare tempo är hyfsat bekvämt och orka hålla det länge, är tecken på att man har höjft lägstanivån. Pass med fart och tempo (typ intervaller, snabbdistans) vänjer kroppen vid högre fart och då blir också den lägsta farten snabbare.

Under sista tredjedelen av gårdagens pass peppade jag mig själv med vetskapen om att jag GILLAR att vara trött efter ett pass. Jag gillar när det ”tar”. Jag kände hur kroppen skulle vara ”soft”, avslappnad och trött efter en varm dusch. Sååå skönt att slappa då! Den tanken gav mig energi att fortsätta.  Det var även väldigt välbehövligt att springa i solen i två timmar! Det var länge sen….

Resten av dagen firades det julafton i familjen Andersson. Det var väldigt stämningsfullt och samma känsla som om det hade varit julafton på riktigt. Julmat, julmusik, tända ljus, familjen på plats, lite julklappar och en massa ”nöta soffan”.

Ny energi finns nu i kroppen för nytt distanspass med Göta samt 10 X 150 m. Ska bli mycket spännande med spurter!  Sen har jag avverkat tio mil denna veckan. Rekord faktiskt! Blev lite mer än tänkt…. men snart lugn vecka i Egypten ju!

Julig energi

Igår var en stämningsfull dag som gav ny energi, trots många vakna timmar och mindre sömn. Vi hade lussefirande på jobbet och jag blir väldigt lugn inombords när jag får lyssna på julmusik, psalmer och andra högtidssånger. Tänk så många känslor som triggas av musik! Jag hade en liten stresskänsla i mig i går morse men vårt fina luciatåg på jobbet gjorde mig lugn och glad.

Senare på kvällen var vi hos vänner och tävlade i pepparkakshusbyggande. Riktigt roligt att försöka vara kreativ samtidigt som man hetsade motståndarna.   Vi tjejer lyckades inte så väl med vårt hus då vi glömde bort hållfasthetslära och snöade in på detaljer som dekoration. Min tomte bröt dessutom nacken när han hoppade ner från ”Kärnan” i Helsingborg…

Stolt över mitt konstverk innan…

han tog livet av sig pga att Kärnan föll ihop som ett korthus…

Ja ja, huvudsaken att vi hade kul!

Idag väntar mer julfirande med familjen. För tidig julafton eftersom jag och Jp åker till Egypten en vecka över jul! Inte konstigt att man står ut med vintermörkret när man vet att värme och ljus snart väntar, åtminstone för en stund.

Mitt i allt julfirande och godsaker passar det fint med 28 km långpass för att få nytta av det extra energiintaget. Underbart att springa på helgen när det är LJUST ute! D-vitamin, D-vitamin, D-vitamin!

Veckans running leg!

Moralpredikare

Idag är jag glad över att ha tagit mig ut på backintervaller med Göta i mörker och regn trots en frusen kropp. Jag var inte allas sugen när jag kom hem från jobbet. Frusen, trött och ville bara gosa i soffan. MEN ett schema är till för att följas och de känslorna jag hade idag är inte ursäkter nog att avvika.

Efter en pepparkakskola och 1/2 km jogg var jag på G! När jag slöt upp med de andra blev jag mycket mer sugen och taggad. Uppvärmning gick bra! Backintervallerna likaså! 10X300 m gick betydligt snabbare än i höstas när jag körde det passet senaste. 3 sekunder snabbare i varje etapp! NÖJD! Vad en dags vila kan ge….

Jag är också extra glad idag att jag tagit ett stort kliv från fitnessvärlden. Jag tycker att det är pinsamt, obegripligt och oerhört tråkigt att doping är så fruktansvärt utbrett i tävlingssammanhang. 20 personer åkte dit i veckan och jag har många namn på vilka det var. Personer som jag känner litegrann, har haft en del kontakt med osv. Jag är inte förvånad i sig, men jag förstår inte. Vad är det som driver? Hur kan det vara värt att riska sin hälsa? Hur kan det vara värt att göra bort sig så totalt i samhället?

Jag kan bara föreställa mig hur pinsamt jag skulle tycka att det var om jag själv var kriminell och någon kom på mig. Alla som skulle se ner på mig. Alla som skulle bli besvikna på mig. Inte minst hur jag skulle sabba min hälsa. Eller tanken på hur man har fuskat sig till resultat. Ja, argumenten är många. Men jag vet att dessa argument inte biter på de som har tagit på sig skygglappar och hittar ursäkter. De som ”håller på” ser inte världen så som jag ser den.

Jag undrar ändå hur de tänker…..Fast egentligen vet jag ju det….jag träffar missbrukare varje dag – drog som drog- de har samma ursäkter. De är offer. De skyller ifrån sig. Hittar fantastiskt dåliga argument.

Lagstiftning spelar ingen roll. Straffskala spelar heller ingen roll. Det är bevisat. Dödsstraff i USA visar ju på att kriminalitet ändå inte minskar. Det är något annat som driver.

Frågan är hur man ska nå dessa människor. Det är en lång process. De måste inse själva vad de pysslar med. Det handlar om värderingar. Moral. Etik. Kunskap. Hur man är funtad helt enkelt.

Jag är jäkligt glad att jag har den uppfostran jag har. Den har gjort mig till den dopingtaliban och drogtaliban som jag är. Moral och regler är högt värderade hos mig, utan att jag blir fanatisk. Tänk, utan min uppfostran och mina starka värderingar hade kanske jag också fallit dit….blivit övertalad av någon byggare om att doping var bra…..tur att jag tänker kritiskt och aldrig har gått på något sånt!

Tacka vet jag löpning. Löpning i backe iställe för julfest. Ja, valet var inte svårt idag…

Att välja sina strider

Man kan inte fokusera på allt och vara bäst på allt SAMTIDIGT. Det funkar inte att göra kometkarriär i jobbet, elitidrotta, vara en fullkomlig kompis, partner, förälder och må bra samtidigt. Det finns inte tid, kraft eller energi hur mycket man än försöker.

Det är svårt att gilla läget. Ibland måste man.

Efter en kalldusch av stress efter min sommarsemester har jag varit tvungen att tänka om. Jag har varit tvungen att fokusera annorlunda på mitt jobb för att överhuvudtaget få ihop energin OCH göra ett bra jobb. Jag är övertygad om att det ibland är BÄTTRE att tagga ner än att försöka göra allt perfekt hela tiden. Tar stress och utmattning över så finns det ändå inte ork eller lust att göra det man egentligen vill.

Under hösten har jag lärt mig att hantera stressen genom att tänka om. Jag har lärt mig att sålla vilka ”strider jag ska ta”. Jag har lärt mig att fokusera på det jag KAN påverka och mer eller mindre strunta  i det jag inte kan göra något åt. Ibland är man i situationer i livet där någon annan bestämmer, så varför strida för kung och fosterland när det tjänar inget till?

Jag gör mitt jobb så gott jag kan. Jag gör mitt bästa i de uppgifter jag kan påverka. Sen att någon annan bestämmer mina yttre förutsättningar, det låter jag bli att lägga energi på för ofta. Nu skriver jag i detta fallet om mitt jobb. Det är inte JAG som bestämmer allt. Det är politiker, ledning och samhället i stort som påverka mig och mina kollegor i högsta grad inom den kommunala verksamheten.

Om det är någon annan som bestämmer frågar jag mig; ”är det värt att lägga ner alltför mycket energi på det?”, ”är det värt att bränna ut sig på kuppen om ingen tackar en i efterhand?”, ”är mitt liv värt att förstöras bara för att jag försöker göra mer än jag förmår?”

Nej , nej, nej och åter nej! Även om jag har vetat om dessa ord ovan länge, så har jag inte kunnat leva upp till det. Förrän nu de senaste månaderna. Äntligen har jag tryckt in i mitt huvud att jag bara ska lägga energi på det som går att påverka. Efter att ha påmint mig om det om och om igen (som mental träning) så har det äntligen gått in. Det är en sak att ”ha läst boken”. En annan sak att ”förstå och leva efter innehållet”.

Jag har tidigare skrivit om det här med att sänka kraven för att prestera bättre. Likadant är det med stress. Stressar man för mycket så hamnar man lätt i en sits där man bara ”vänder papper”. Man gör samma sak om igen, glömmer vad man gjort och tvingas kontrollera om man gjort det. Så blir det om man försöker överprestera.

Att sänka kraven innebär att man blir mer effektiv och kan använda energin på rätt sätt. Man sparar energi, blir piggare och mår bättre! Bara där har man den stora vinningen! Kanske är det inte värt att sträva för hårt för man får bara sota för det i längden. Det kan verka slappt, egoistiskt och ”kass” att sänka kraven. Det må vara så. Men det handlar om prioriteringar. Jag prioriterar min hälsa och att må bra! Då kan jag leva med uteblivna guldstjärnor i kanten. Jag kan inte vara bäst på allt. Jag satsar på vissa bitar i livet och resten får vara ”good enough”.

Det är en skön insikt. Inte minst när man accepterat det inom sig.

Nu ska jag vara ännu slappare och krama sambon i soffan. Vila idag. Imorgon mera spring. DET satsar jag fullt ut på, för det kan jag påverka!

I startgropen….. bild av Tomas Ivering

Nöta bana

Ibland är det bara till att stänga av hjärnan och bränna av det pass som man ska. Det är inte alltid bekvämt eller lockande att ta ut sig. Det kan till och med kännas skrämmande vissa dagar. Hur ska det gå? Blir jag besviken eller positivt förvånad över dagsformen? Orkar jag pressa mig utan att negativa tankar tar över?

Idag var det 4X800 m + 5X400 m inomhus. Jag var inte jätteladdad med tanke på det sega passet igår. Ändå skulle jag göra det. Kanske skulle det gå bättre idag. Kanske inte. Jag skulle iallafall göra mitt bästa.

Första 800-ingen gick jag ut för snabbt första varvet. Jag är ju ovan och glömmer lätt från gång till gång hur snabbt jag ska springa på de olika distanserna. Det var tio veckor sedan jag sprang 800-ingar (jag för dagbok så jag har koll….). 2.40 var en godkänd tid men det tog emot. Jag flåsade som en gris och det kändes i benen. Förvisso ska det kännas men förhoppningen om att ligga på samma tid i alla intervaller gav jag upp. Det kändes inte realistiskt. Följande intervaller blev på 2.47 och 2.49.

Jag bestämde mig för att det var ok med tanke på hur benen kändes igår. Jag bestämde mig snabbt för att gå in och bränna av passet, ta ut mig så mycket jag förmådde och sluta tänka.

Sista 800-ingen malde jag bara , slutade tänka och bara stirrade ner på den röda löparbanan. Jag hörde mig själv flåsa för två och bara körde på.

Dags för 400-ingar. Kändes ju som en baggis i jämförelse med 800 även om det inte är helt ”sant”. De ”gick över” snabbar iallafall. 1.17-1.20 på alla fem. Helt ok för dagens form.

Jag kom på att det är så här det är. Det gäller att köra på, nöta pass och bana och löpsteg oavsett dag, form, sug eller kraft. Det är detta det handlar om. Nöta. Inte ge sig. Inte hänga läpp. Bara köra. Många pass är mediokra, många pass är vardag, många pass är halvkul. Det får man stå ut med för att få resultaten i slutändan. Kroppen är inte på topp alltid men all träning ger NÅGOT. Mitt flås när jag sprang runt runt runt på en 180 m lång bana sade mig det. Pulsen var hög. DET ger något!

Redan har jag glömt känslan av intervaller på diet. Det var MYCKET jobbigare och ändå presterade jag väl. Nu är jag lite gnällig pga småsega ben. Det har varit värre och då tog jag mig igenom det. Trötthet och seghet är faktum även när man inte går på diet Maria Andersson. Get used to it woman! Vill man bli nåt så får man f-n härdas!

Bild av Tomas Ivering som togs i oktober